,

Igår var det hemma bäst och likaså idag. Tar en lugn morgon och jobbar hemmifrån med raggsockor och dricker näs-kaffe i marilyn muggen.

Senare åker jag inte till kontoret och har lite änden att uträtta på stan.

Att sex dagar kan gå så fort.
Skidandes i solen, mysandes på kvällen.

Och hemma bäst heter det ju. Även fast det är underbart att ha semester. Hoppas bara B kommer hem snart så han kan lugna ner mig lite.
Veckan blir hektig men rolig. Så en tidig kväll är att föredra.
Dock är jag helt speedad på socker då vi fick med oss ungefär två kilo godis som blev över hem.

Nytt reakap från Monki som startade sin slutrea igår. 
Lätt batik-färgad blus med vida ärmar och höghalsad uringning. 
Har inte varit speciellt mycket för Monki men en hel del kap har jag lyckats haffa på rean. Ibland ratar man alltför fort.
 
Nästintill nyvaken och med håret i boll med tovor i på huvudet, snygg som få!

Eftersom B brukar vara superduktig på att glömma bort sådana här dagar tänkte jag otraditionsenligt nog överraska honom med rosor.
Dessvärre är han inte hemma försen sent ikväll, men det är ju aldrig försent för kärlek och överraskningar!

Jag har aldrig varit sådär överförtjust i barn.
Men på senare tid så har jag känt mer och mer: att visst, om i alla fall 10år, om man får och har möjligheten, de rätta förutsättningarna och om livet är så pass stabilt att det är rätt att sätta ännu ett barn till världen, så skulle det var underbart med en liten rosa prinsessa Bridget!

Men dock, jag kan verkligen inte det här med barn.

Är det bebisar det handlar om så börjar de smågnälla så fort jag kommer innanför en enmetersradie. För att smågnället sen övergår till stortjut när jag rör vid dem. Kommer jag sen till steget att hålla i dem skriker de av högan sky och jag sitter bara och tänker på att jag inte får hålla fel så att jag petar ens i närheten av fontanellen så att bebisen inte får hjärnskador för livet, hålla huvudet rätt och inte klämma för hårt klappa försiktigt, försiktigt, samtidigt som jag försöker ignorera det öronbedövande skriet.

Kommer det sen till lite större barn mellan 2-10år så börjar jag prata med oerhört överdriven och jobbig bebisröst. Heje på djeje, lilla sessissan. Oj!, Oj!, Oje! jorde du illa djej, tackars tackars illa illa djej. Oj! Oj! Oje! Såååå duttig djue er djå! Inte konstigt att det tar upp till fem år att börja tala rent.

Är det sen ungdomar ungefär mellan ungefär 11 och 14, säger jag "hääääj" (eller så klämmer jag på min höjd ur mig ett väldigt okäckt "tjena") och sitter sen bara och ler fånigt sådär så att tänderna syns och så småningom blir så torra att jag inte får ned överläppen. Sådär fånigt så att jag får den här himla-med-ögonen-blicken bara tjejer i yngre tonåren kan. Jag som trodde jag var cool!?

Min lillasyster som fyller tonåring på söndag, hon och hennes kompisar är praktexempelpå detta. Det spelar ingen roll vad man säger utan att man möts av ett "åh, guuu vad du ee töntig" himla-med-ögonen.

Mja, jag vet inte om det är min inställning, barns inställning mot mig eller en kombo av båda. Jag har lite att jobba på innan det är dags att börja tänka på bebisar.
(Eller så är det för att jag böjer mig fram över barnvagnen och ser ut såhär.)





(dock hindrar det mig inte från att sukta på prinsess-rosa avdelningen på IKEA, och i ärlighetens namn vilja ha allting själv)

Igår för min överraskning för att fira vår ettårsdag tog älskling först med mig till Rodolfo´s en italiensk restaurang i gamla stan, dit han också tog mig för vår första dejt.
Underbar hemlagad tortellini med riccotaost, spenat och varm tomatsås med ett rött vin till.

Efter middagen, strax före sju beställde servitrisen taxi till oss som körde till Göta Lejon. Redan då började jag nästan skrika högt i taxin av förtjusning och mycket riktigt hade B bokat två biljetter till musikalen Sound Of Music! Han vet att jag älskar musikaler. Och själv blev han glatt överraskad och tyckte det var riktigt roligt. En helt galen överraskning, en helt perfekt kväll.

Undrar vad jag gjort för att förtjäna en sådan underbar, otänksam och romantisk pojke. En helt perfekt början på ännu ett år tillsammans.

Kvällen slutade hemma där han fick mina presenter, ett silverberlock med ett hjärta inskrivet bakpå, så att han alldtid har mitt hjärta med sig. Och en "kärleksburk" där jag skrivit ned minnen, ögonblick och saker han gjort och vi gjort tillsammans.

Min mamma älskar att maila. Egentligen bara för att nu har hon lärt sig allting med att bifoga vidarebefordra och klippa ut och klistra in.

Varje morgon när jag loggar in på min gmail ligger det minst 3 nya mail från henne. Som följs upp av ungefär 1-5 till senare på dagen.

Innehållet varierar men idag fick jag ett mail med en bild på en morot. Väldigt fin. Som ni ser.

(Oftast brukar de innehålla massa fräckisar eller bildspel, som jag inte vågar öppna på jobbe., Då det har hänt att en spritt naken man hoppar fram med snoppen i högsta hugg och börjar sjunga!)

Jag fick mitt första brev hem idag!  Yeei! tänkte jag och slängde mig nästan över hallgolvet, eftersom jag halvt och halvt förväntat mig att kungen eller iallafall Madeleine skulle skriva ett högst personligt brev och hälsa mig välkommen till kungliga huvudstaden. 

Men icke, enbart Vårdcentralen i Årsta som vill att jag ska välja husläkare. Yeei?

Efter att varit borta ett dygn, ja ungefär 22 timmar i helgen, så är det helt galet hur man kan sakna någon så, även fast man bort ihop och ses i stort sett varje dag. Hur man kan längta.
Den kärleken är så underbart härligt knäpp.
Jag trodde inte att det kunde vara så att man fortfarande är sådär nykär, fnittrig och flamsig efter så här länge. På söndag (10/2) har vi officiellt ett år tillsammans och vi har känt varandra i lite över ettochetthalvtt år.
(och på lördag ska jag vara klädd, fixad och klar klockan 17:00. B har ordnat någon slags överraskning för att fira oss).

Och ändå, vet vi precis vart vi har varandra. Vi pratar, vi vet, vi reder ut. Vi(läs jag) gråter, vi älskar och vi skrattar. Det är så tryggt och stabilt men ändå en sån frihet.

I bilen lyssnar jag på The Streets. iPoden är fulladdad med 3 album.

Igår kom jag till kontoret och satt mest och snörvlade hela dagen.

Jag har länge hävdat bestämt att det är kvalster jag är allergisk mot.  

Så jag satt och hade en lång plädering på kontoret om kvalster (eh.e.?).

Varpå min chef frågade vad jag hade gjort dagen innan.

Morfar hade varit över, vi hade ätit god mat och tagit varsitt glas rödvin.

 - Du har aldrig tänkt på att det kan vara rödvin du är allergisk mot?

Eh, näe...  alla bitar föll på plats, jag snörvlar och snorar alltid till förbannelse dagen efter. (Även om dagen efter bara innebär ett halvt glas, juste, rödvin. )

Nu blir det genast mycket jobbigare att komma till kontoret lite småsnuvig.

Så varje morgon när jag gått från bilen ute i snålblåsten och sprungit upp för trapporna och jag snörvlar till kommer gliringarna. ..