,

Igår var jag, som varje måndag efter jobbet, hos min terapeut.

Och äntligen så känns det som om vi har hittat kärnan! Den där känslan man inte kunnat sätta fingret på.  Det känns som en stor lättnad bara lyfter. När någon annan kan förklara precis så som man känner, fast man inte kunnat sätta ord på dem själv. Samtidigt som det verkligen är skitjobbigt, så känns det bra. För nu vet jag att jag kommer hitta de rätta verktygen att jobba vidare med.

Det är inte så många som vet det, men för ca 3 år sedan så drabbades jag av den första "perioden" av en längre depression. Som pågick i ungefär 2 år. Ungefär 1år efter det fick jag diagnosen depression när jag i samma veva nästan blev inlagd på sjukhuset.  

Idag känner jag inte alls av det på samma sätt, men det kommer ju alltid finnas ärr och minnen och än idag går jag i terapi och jobbar jättemycket med mig själv för att kunna hjälpa mig själv till att inte hamna i samma situation igen. Än idag äter jag medicin. Och det är inget jag skäms över, men inget jag tar lätt på.

Anledningen till att jag tar upp det här är, inte alls pga. att jag vill få någon cred eller uppmärksamhet  pga. det, det finns så många andra sätt jag kan skaffa det på, utan för att det finns så otroligt många som har eller kommer hamna i samma situation som mig. Och jag fick hjälp. Utan den så hade jag inte kunnat må så bra och känna mig så lyckligt lottad som jag gör idag. 

Och för att det här är någonting som verkligen ligger mig varmt om hjärtat
Så våga! Sök hjälp, det finns alltid någon man kan vända sig till. Det är tuffare än det låter, men ibland räcker det med en lapp för att få någon att förstå.